Kategorier
Loggbok

Niklas Schiöler om Trollhättan, Tranströmer och Homeros

NIKLAS SCHIÖLER. FOTO EMIL MALMBORG

Niklas Schiöler är författare, essäist och föredragshållare. Dessutom var han juniorstjärna i pingis. Under Trollhättans poesifestival kommer Niklas att prata på Stadsbiblioteket på lördag 21 oktober kl. 10 om antologin Svensk poesi, som han varit redaktör för tillsammans med Daniel Möller. Och under kvällen kommer han borra i Tomas Tranströmers lyriska storhet på Kulturbaren. Vi ställde några frågor till Niklas inför besöket i Trollhättan

Vi börjar med en klassisk fråga som du säkerligen fått som juniorstjärna i pingis: hur känns det?

– Som västgöte och i min ungdom som pingisspelare har jag varit ett otal gånger i Trollhättan (läs: Älvhögsborg). Men jag gick från pingis till poesi och för mig gäller nu förändringen också Trollhättan!

Vilken var den svåraste uppgiften när du och Daniel Möller gjorde urvalet till mastodontantologin Svensk poesi?

– Att tvingas inse att så många starka poeter inte kunde få plats.

Du kommer att jobba tvåskift på festivalen med dels ett föredrag med utgångspunkt i antologin Svensk poesi, dels som världens kanske främsta Tranströmer-kännare. Kan du rekommendera två dikter som särskilt berör dig eller som du ofta återkommer till av någon anledning, en ur mer historisk tid och en av Tomas Tranströmer?

– Gustaf Frödings ”Ur Anabasis” som i några långa andetag gestaltar en i bedrövelse förvärvad livshållning som är lika beundransvärd som svårförverkligad: ett trots allt, att i elakartade tider inte hemfalla åt förlamande självömkan. Tranströmers ”Trädet och skyn” berör mig på ett sätt jag inte kan uttrycka. Jag vet bara att det är så. Men jag gör ett försök under festivalen…

Kan du ge ett boktips?

– Homeros, för berättandet, freden, människoblicken. Bland sentida Ida Börjels plågsamt angelägna Ma. Och glöm inte Jean Genets Giacomettis ateljé. Läser man den börjar man skriva själv. Eller förblir tyst. Det är kanske samma sak, samma ensamhet.

Och som avslutning, en mer obskyr fråga: har du någon relation till det brittiska rockbandet The Sisters of Mercy? Om så, vilken är din favoritlåt?

– Nej. I min ungdom hade mina kompisar ett garageband. Det var Joy Division som gällde i första hand. Men senare tror jag de lyssnade på Sisters of Mercy. Mina vägar i musiken är entusiastiska och livsavgörande, men lite andra. Skulle du frågat mig om den bästa musiken hade jag (kanske) svarat musik 1820–1825 och 1970–1975.